Nu är jag hemma. Kiruna och Soppero kommer nog alltid att kännas som mina "hemma". Men jag tror att jag på äldre dagar mer och mer börjat uppskatta att ha två hemma. Ett i Solna och ett här. Det bästa av tvåvärldar. Jag tycker om att bo i stan med alla möjligheter men jag skulle heller aldrig orka med det livet om inte Nedre Soppero fanns som ett andningshål.

Allra lyckligast är jag över att min sexårige son verkligen hittat sin plats här i byn. Så fort han vaknar på morgonen börjar diskussionen med mommo och moffa. Var ska vi fiska i dag? Han kastar med sitt nya kastspö och är den som har störst fiskelycka av oss alla. I går blev det två  gäddor.

Forsen, älven, sjöar och bäckar. Platser som var mina när jag var barn är nu också hans.

 

 

Nu kliar vi på myggbetten och fikar. Fika är viktigt här i byn. Varje dag, minst en gång. Kaffe, te, bullar och saft. Vi åker över till gammelfarmor och fikar flera gånger på en vecka.

På eftermiddagen åker man till Övre Soppero och köper kvällstidningarna på kiosken. På helgerna kommer ingen tidning.

Sopperobyarna ligger ungefär tolv mil utanför Kiruna. Jag är född och uppvuxen i Kiruna men Nedre Soppero har alltid betytt lika mycket eftersom mina föräldrar kommer härifrån och vi tillbringat alla helger och lov här.

Det var inget svårt val för mig att skriva böcker som utspelar sig här. Soppero är en magisk plats. När jag var barn var Soppero sommarens roligaste ställe att vara på. Vi badade i den iskalla älven och jobbade på farmors och farfars camping. Nu är byn min oas för att kunna hitta ro. Och det var självklart att det var här som Agnes, min huvudkaraktär,
skulle leta efter och växa i sin samiska identitet. Här där det pratas samiska och den samiska kulturen lever stark. Jag minns hur gärna jag ville kunna prata samiska när jag var barn och kom till Soppero. Jag lyssnade och lärde mig förstå men prata det vågar jag fortfarande inte.