Tog bussen från Kautokeino till Alta, 2 h. Flyget Alta-Oslo, 2 h. Flyget Oslo-Stockholm, 1 h. Hoppade på Arlanda Express till Centralen, tunnelbanan till Slussen och 471:ans buss till Nacka och "vips" var man hemma hos mamma och pappa. Shit vad Kauto är långt bort vissa gånger... Eller det är kanske Stockholm som ligger ocentralt?

Passade på att flanerade i tygbutikerna också. Bortom Pradas modevisningar och H&Ms skyltfönster finns en helt egen modeelit – koltmodet. De som kan sy sitter ofta med tändstickor för att hålla uppe ögonen och syr så det ryker inför Jokkmokks marknad för att kunna göra entré på samedansen i senaste koltkreationen. Kolten har alltid påverkats av tiden och omgivningen, inte minst idag när det finns en tydlig törst och skaparanda efter att få tolka kolten och göra en egen version och stil av den.

 

På 50-talet blev koltarna t.ex. väldigt korta och det var vanligt med vanliga finskor till och på 1920- och 30-talen hade man ofta skjorta eller blus istället för barmkläde innanför koltöppningen. Snittet på kolten har påverkats och till tider kunnat påminna om societetens klänningar och idag är kolten generellt mer formsydd och åtsittande än den varit tidigare när det var viktigt att kunna röra sej fritt under hårt arbetande. Det är dock detaljer som man har lekt med och koltens huvudsakliga riktlinjer har behållits. Det är en fin balansgång att hålla sej till för att inte trampa kolttraditionerna på tårna. Det ligger tusenåriga kunskaper och erfarenheter bakom doudjin (sameslöjden) som, som sej bör, värderas högt. Den helt traditionella kolten finns alltid med. Utan kunskapen om det traditionella har vi ingenting. Däremot får vi något extra när vi tar med oss kolten in på den moderna arenan, det ger extra liv.

 

”Sydsamisk kolt, sydd i klänningsmodell, med snävt liv,

 

 

Ann-Sofie: Jag skulle bara lämna Stockholms gator över sommaren, men det var tre år sedan. Ännu är jag här. Jag ville inte dra tillbaka. Hade inte sovit så bra som jag gjorde då här i Kauto, någonsin. Fick ro. Jag skulle önska att jag var en riktig stadstjej, en sån där mitt i karriären som stressar sej fram mellan möten, gymmet och klubbarna.  Men jag är inte riktig den där naturmänniskan heller. Behöver bara ro. Rum för tankarna. I Kautokeino finns det rum. Vidsträckta vidder, utan slut. Tankarna svävar obehindrat över dem. Jag svävar.

 

 

Ann-Sofie Jonsson bosatt i Kautokeino och uppväxt i Stockholm. En designer och slöjdare som spränger gränser och som bland annat står bakom en rad nysamiska inredningsprodukter. Följ hennes liv och tankar på bloggen under april månad. __________________________________________________________________________________________

Det är lördag och jag är på väg till jobbet. Arbetar vanligtvis inte lördagar, men idag är inte vilken dag som helst, utan påskafton – påskafton i Kautokeino. 

Jag virar skobanden runt skoskaften och drar på mej kolten. Gjorde ett halvtappert försök till att sy mej en ny kolt tills idag, men den ligger ännu i bitar på strykbordet. Tar en annan. Den som blev klar till ett bröllop för två år sedan. Så går jag den lilla promenaden från lägenheten till Juhls’ Silver Gallery, över Finnmarksvidden som glittrar svagt av vit snö. Och jag känner mej lycklig. Lycklig över att jag kommer ihåg att ta in intrycken längs vägen. Himlens nyanser, harspåren i snön,  vinden... Lycklig över att det inte är över E18 jag springer för att hinna med tunnelbanan, utan att det mest bara är löshundarna som jag möter och som gärna följer med en bit innan de springer vidare.